MARRASKUUN KUVAAJA:
NINA AHTOLA
Jag hade aldrig planerat att bli fotograf, det bara hände. Kameran är en tacksam ursäkt för att gå närmare folk än jag någonsin skulle utan den. Man FÅR stirra. Man FÅR ställa dumma frågor. Man kan be folk göra i princip vadsomhelst då man håller en kamera i handen och tvinga sig själv att göra vadsomhelst för att få just DEN där ena bilden. Dessutom får man träffa fantastiskt mycket folk och få en inblick i saker man annars inte ens skulle komma nära.
Utan fotograferandet skulle jag knappast frivilligt ockuperat hus i en månad i Barcelona bland med smuts, knark och polisen bakom hörnet. I samma stad blev jag rånad på hela min utrustning. Jag blev så fullständigt tokig att jag sprang efter och hotade slå ihjäl killen som tagit hela mitt livsverk. Tydligen funkade min finska aggression för han lämnade frivilligt väskan ifrån sig när han såg hur frukansvärt galen en arg finne kan bli. Respekt. Det kan tyckas som ren idioti efteråt, att man offrar livet för några bilder och en kamera. Men alla som jobbat hårt med ett projekt skulle nog hellre kapa av sig sitt ena ben än låta bilderna försvinna.
Att jobba som fotograf var det roligaste jag kunde komma på att utbilda mig till. Trots att alla dagar såklart inte är fantastiska (det finns väl inte en människa på den här planeten som uppskattar måndagar?) så skulle jag inte byta för allt i världen.
Jag är 24 år gammal, bosatt i Karis och jobbar på tidningen Västra Nyland. Jag har precis flyttat tillbaka till Finland efter 4 år i Sverige där jag studerade bildjournalistik i tre år. Det senaste året bodde jag i småland och studerade reklamfoto.
"Keep it simple." -Alfred Eisenstaedt